Muskelinflammation

Borde sova. Borde vila. Men kan inte. Är själv hemma. Det är tyst. Kanske för tyst.
Igår var jag hos doktorn. Har gått med smärta i bröstet, bakom revbenet, på vänstra sidan i över en vecka. Har käkat Ibumetin på längden och tvären och hoppades det skulle gå över av sig själv, men istället blev det bara värre. Varje gång jag tar djupa andetag, hostar, skrattar eller nyser gör det sjukt ont. Smärtar riktigt ordentligt.

Så igår fick jag motvilligt ringa vårdcentralen. Såg framför mig en kilometerlång telefonkö. Men tro det eller ej, jag fick nummer ett i kön och fick tid samma dag. Jag är en människa som ogillar att gå till doktorn. Jag blir som en liten rädd hundvalp och går dit med svansen mellan benen, redo för dödsdomen. Så jag väntar i det längsta. Kanske inte så bra alla gånger.

Men igår låg jag då där på en brits, halvnaken, och med sladdar över hela mig då de tog EKG. De lyssnade på hjärta och lungor. Tryckte på en massa ställen och jag andades. Lugnt och stilla. Försökte i alla fall, trots att jag tyckte det hela var så jobbigt. Har nog någon medfödd fobi vad gäller sjukhusmiljö. Jag blir alldeles konstig och svettig. Diagnosen fastställdes i alla fall. Och det var det jag misstänkte själv, nämligen muskelinflammation, i bröstmuskeln. Trodde läkaren i alla fall. Hon verkade inte vara alltför säker. Men jag fick tabletter utskrivna mot inflammation som jag ska käka i tio dagar. Går det inte över ska jag komma tillbaka. Jag hoppas det går över fort. För även om muskelinflammation är relativt ofarligt, så gör det sjukt ont. Kan inte ens skratta för då viker jag mig dubbelt. Inte av skrattet, utan av smärtan. Så snälla, säg inget roligt på ett tag. 😉

Nu tröstäter jag godis. Vi köpte lite för stor godispåse i helgen. Den tar ju aldrig slut… Tur för mig..