Ikväll är Sessan på sitt första disco. Första mellanstadiediscot.
Minns ni hur det var?
Jag ser liksom framför mig hur man stod där uppradade längs väggarna den första timmen och fnittrade, med alldeles röda kinder. Ögonen som glittrade. Ingen vågade ta steget ut på dansgolvet. Alla sneglade på varandra medan man åt sitt godis. Kanske var det någon som man hade lite extra koll på. Någon som gjorde att ens mage pirrade lite extra mycket.
Mot slutet vågade nog de allra flesta röra lite på sig. Efter en och annan läsk, lite chips och några surisar och ännu mer fniss…
När de starka lamporna i gympasalens tak sedan tändes någon timme senare, och alla mammorna och papporna var där för att hämta hem de sina, ville man inte att det skulle vara slut. Man hade ju precis kommit igång. Kanske hade man precis vågat ta steget. Gick tiden så fort?
Tänk, nu är hon redan där. Där, där jag var alldeles nyss. Min Sessa. Och här sitter jag med blandade känslor. Kan liksom inte fatta var tiden blivit av? Ikväll är jag dessutom extra blödig…
Att hon sedan är på samma slags disco som jag var på första gången, gör inte saken lättare. Samma plats, samma disco under samma tak. Känns väldigt konstigt måste jag erkänna. Men jag vet hur roligt det kunde vara. När det är så där oskyldigt på något sätt. Den där pirrande känslan och alla fnissen…
Mina fina stora tjej! Hoppas att hon har det roligt! 🙂
