Ibland vill jag vara en katt

Det låter om diskmaskinen, och det spinner om katten. Han ligger här på mattan och trivs alldeles oförskämt bra med livet. Alltså, ibland skulle jag vilja vara katt och bo hos snälla människor. Det verkar vara så behagligt. Ligga och sova hela dagarna och få maten serverad. Låter inte alls dumt. I alla fall inte i mina trötta mammaöron.

Ute viner vinden utmed husknuten. Jag höll på att frysa huvudet av mig när jag skulle bege mig ut i bilen. Stegen från mammas och pappas ytterdörr och ut i den skånska vinterluften var så kalla.
Och det ska bli kallare. Jag har läst om snö. Den är på väg. Det sägs att det ska komma snö här i våra trakter redan imorgon. Bara lite förstås, men tillräckligt för att Sessan skulle ropa hurra i bilen på väg hem. Prinsen han skrek, ”JAAA, JAG SKA GÖRA EN SNÖÖÖGUBBE!”, så högt att det skorrade i öronen en timme efteråt. Han har längtat efter snö sedan i juni.

Det här inlägget postades i Barnen, Familj, Mamma/föräldraskap och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ibland vill jag vara en katt

  1. Linda skriver:

    Måste ju fråga… var i Skåne bor ni?
    Vi bor utanför Hässleholm… närmare bestämt i Tyringe.

    Vill inte ha snö nu… den får gärna vänta lite, närmare Jul!

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *