Igår satt vi i sandlådan, prinsen och jag. Solen tittade just då fram bakom några mörka moln och det kändes riktigt behagligt. Jag satt mitt emot prinsen, vilket visade sig vara ett dåligt val av sittplats…
Rätt som det var, när jag satt där försjunken i mina mammatankar långt borta på en annan planet, kände jag hur hela jag blev täckt av grus.
Min son hade fyllt sin spade och kastat det på mig, rakt i nyllet. Han är en god skytt, min lille buse. Där satt jag och inte hann stänga varken mun eller ögon. Det hela gick så snabbt. Ögonen och munnen var nu fyllda av grus och jag rusade i blindo in i badrummet i fullständig panik.
Ögonen sprutade av tårar och jag hamnade nog i någon form av chocktillstånd för i den sekunden, när jag står där och försöker tvätta gruset ur ögonen, känner jag hur jag blir alldeles varm i byxorna. Jag förstår inte var som händer. Jag tittar ner på mina svarta mammabyxor och ser att de är helt blöta. Jag byter kläder medan det rådde full panik i min redan överhettade hjärna. För ett par sekunder är det helt blankt i huvudet, sedan kommer frågorna…Vad har hänt? Har jag kissat på mig utan att veta om det? Har fostervattnet gått? Det är ju alldeles för tidigt…
Helt vettskrämd, med gråten i halsen, ringer jag både till maken och till mamma och berättar vad som hänt. Sessan som står bredvid undrar hur det är fatt och jag ser att hon är rädd. Prinsen irrar omkring och jag har noll koll på vad som händer.
Jag letar förtvivlat efter telefonnumret till förlossningen, och långt om länge hittar jag det. Jag måste få veta om det kan vara vattnet som gått, om jag ska åka in till förlossningen eller inte. Först slår jag fel nummer och hamnar hos Lantmännen. Jag tror knappast att de kan hjälpa en gravid kvinna i panik. När jag sedan äntligen hamnar rätt och får tala med en barnmorska och får berättat vad som hänt åker jag och maken in till Lund, medan mina föräldrar passar barnen. På vägen in råder kaos i bådas våra hjärnor.
Väl därinne blev väntan ganska lång innan jag kunde bli undersökt av en läkare. Under tiden kollade en barnmorska barnets hjärtljud och det visade sig att barnet mådde prima. När jag låg där i sängen och lyssnade på hjärtljuden drog jag en djup suck. Barnet levde och mådde bra! Men han fick gärna stanna i magen.
Efter ett bra tag kom läkaren. Han var väldigt trevlig och professionell och jag kände att jag var i goda händer. Han kollade min mage med ultraljud och visade oss hur barnet låg. Han mätte fostervattnet och mängden var helt normal. Sedan var det hästen som väntade. Eftersom jag befann mig så tidigt i graviditeten gör de alltid en gynekologisk kontroll för att vara på den säkra sidan.
Det hela var som väl var över ganska fort och läkaren kunde konstatera att det förmodligen inte var fostervatten som hade kommit. Vilken lättnad! Allt var som det skulle!
Med största sannolikhet hade jag nog helt enkelt råkat kissa på mig utan att jag förstod det själv. Som på ett litet barn hade det bara kommit utan att jag ens visste att jag var kissnödig. Det var då första gången det hade hänt på tre graviditeter, men jag antar att någon gång ska vara den första. Nu vet jag att allt kan hända en gravid kvinna.
Efter ett par timmar på sjukhuset kunde vi i lättnad lämna och köra hem, ofantligt tacksamma för att allt var bra.
På kvällen kunde jag konstatera att det hela hade i alla fall något gott med sig. Nu känner jag mig tryggare inför förlossningen. Nu vet vi var vi ska ta vägen när tiden är inne. Eftersom det är ett nytt sjukhus för mig, känns det gott att ha varit där och träffat barnmorskor och läkare. Alla var väldigt duktiga och jag kände mig väl mottagen. Men nu vill jag inte dit förrän till jul!
Å stackars dig 😉
Hoppas det känns bra nu.
*kram*
Ja, nu är allt ok!
Tack och kramar!! 🙂
Usch, vad läskigt! Det har aldrig hänt mig… däremot blev jag så rädd en gång att barnet i magen fick sig en sån adrenalin kick att det blev helt stilla i flera flera timmar och jag trodde att det helt enkelt hade dött där inne, hjärtljuden försvann nästan helt…
Det lät hemskt vännen…