Kan någon människa förstå att det redan är onsdag och vi är i mitten av februari? Dagarna går så fort. Livet springer förbi en så snabbt att man hinner knappt blinka. Man vill bara ropa ”Hallå Livet! Vänta på mig!!” Viss panikkänsla infinner sig när man inser att man börjar bli till åren kommen och man inte har åstadkommit särskilt mycket. Eller det där är ju hur man väljer att se på det. Skulle man väga sitt liv i karriär och rikedom är jag inte särskilt rik. Tvärtom. Men jag är rik i annat. Har tre underbara ungar som betyder allt.

Här om dagen stod jag i köket och kände mig risig och trött. Kände mig som en riktigt sunkmamma i mysdress och håret på alla håll, blek och trött. Då kommer min fina dotter fram till mig och lägger sitt huvud på sne och säger med ett leende ”Åååå lilla mamma!”
Där och då smälte hon mitt hjärta. Som så många gånger förut. Hon är mitt hjärta den tjejen. Hon är på många sett någon som jag ser upp till. Hon är modig, duktig och omtänksam. Jag tänkte på hennes mod igår när hon själv ringde till ett företag för att fixa sin praktikplats. Det skulle jag aldrig vågat göra i hennes ålder. Var så rädd för att ringa samtal, vilket jag fortfarande är. Önskar att jag hade en bråkdel av hennes mod.

Nu sitter jag här och tänker att det är så mycket jag måste göra. Saker jag måste ta tag i. Några roliga. Några mindre roliga. Men nödvändiga. Inget blir bättre för att man väntar. Fast jag har så lätt för att bli händelseförlamad. Sätter mig och ser bara en hög som ska göras, men jag vet inte var jag ska börja. Skulle behöva en pistol mot huvudet för att få något gjort. Som här i you tube-klippet som en fin vän visade mig. Så nu väntar jag bara på pistolen… 😉