Imorse var det vinter och ungarna var ute. Lillkusinen hade inga ytterbyxor med sig så han fick låna Sessans urväxta, mörklila termobyxor och en jacka av Isak. Matchade illa, med vad gör det.
Det tog dock sin lilla tid innan han accepterade färgen lila. Men det hjälpte att ta fram en knallröd overall och fråga om han vill ha den istället. Den såg han på med skräck och sa snabbt,  ”Nej, jag vill ha byxorna”.
Glad som en liten speleman följde han sedan med Sessan ut i trädgården för att göra liten snögubbe. Sedan blev det lite plantering av solrosfrö i trägårdslandet och några snöänglar innan vintern var slut för denna dag.

På eftermiddagen kom våren och hälsade på igen och åter såg vi den gröna gräsmattan. Då blev jag påmind om att den minnsan redan behövs klippas. Det är bara mars och redan är gräset långt. Det säger ju en del om denna ”vinter”.

Efter lunchen bakade vi kladdkaka. Den åt vi sedan med vaniljglass medan vi satt vid köksbordet och beundrade solen, och tittade på ett stort gäng fåglar som käkade mat från fågelbordet.
Lillkusinen frågade om det var mina fåglar? Nja, sa jag, de är vilda och lever fritt ute. De tillhör ingen. Men är det inte dina, vems är det då?, undrade han medan han tog en ny bit kladdkaka. Ingens, svarade jag. Fast när de landar på min gräsmatta och på mitt fågelbord är de mina för ett litet tag. Tills de flyger vidare.

Ikväll har vintern kommit tillbaka och det ligger ett tunt lager snö. Mycket är osäkert i vår värld, men en sak vet man vid detta laget: Vädret är det då ingen som helst ordning på.

Och till sommaren växer det solrosor i trädgårdslandet.
De kan ju lysa upp fint bland allt ogräs.