”Jag vill hålla!”
”Nej, den är miiin”
”Nä, jag vill!!”

Och så håller det på… 

Det är när vi är på väg till lekplatsen som det bråkas om en hund i en väska. När vi galopperar i solskenet mellan snödroppsfyllda rabatter, skriker ungarna på varandra och drar och sliter i den stackars lilla hunden.
Men, tänker jag. Att jag aldrig lär mig. Tar en unge med något, måste jag komma ihåg att låta den andra också ta med något. Annars slutar det i tandagnistlan och klagovisor. Det hade jag glömt denna vårliga dag.
Och att dela, finns det ingen tanke på.

Fast när vi väl är framme på lekplatsen är en liten hund inte så spännande längre. Förutom för Sessan då, som vill bada hunden i jyttja för att sedan få bada den i handfatet med tvål och vatten när hon kommer hem.
Prinsen åker kanna, medan jag letar efter vårtecken och går med kameran långt nere i marken. Jag blir glad när jag hittar en liten tusensköna där i den blekt gröna gräsmattan. Den är ensam på en hel fotbollsplan.

Bebisen sover gott, nerbäddad i vagnen.
Tänk så skönt man kan ha det. Han bryr sig inte alls om vad som pågår runt omkring.

Efter en stund av lek börjar det droppa från en nu mörk himmel. Var solen blev av? Det var det ingen som visste.
Sessan börjar skrika, att nu måste v i skynda oss hem, för tänk om vi skulle bli blöta?
Vi måste hem och fika. Jag tror att det var fikatarmen som drog, inte så mycket de små ynka dropparna från himlen.
Innan vi går försöker jag förgäves att få på regnskyddet på vagnen. Men det är en helt omöjlig uppgift, för jag kan inte för mitt liv förstå hur det ska sitta. Att man ska behöva vara hjärnkirurg för att få på ett regnskydd? Hur jag än gör blir det fel, så jag ger upp den tanken ganska så snart.

När vi börjar traska hemåt slutar det regna. Hemma hittar vi fler vårtecken. Vi har lila krokus i rabatten. Små lila vänner som gläder oss och jag tar fram min kamera igen. Åter får jag ta hundra kort för att några ska bli bra. Min kamera som sjunger på sista versen, vill nu inte ställa in skärpan alls och det blir suddigt. Och det blir ju inte bättre för att min lille Prins bestämmer sig att kasta en handfull jord på den. Ajabaja på sig!

Väl inne i hallen tycker Prinsen att det är skönt att vara hemma.
”Så, nu framme” säger han och springer in och glömmer att ta av sig.
”Du måste ta av skor och jacka först” säger jag. Då vänder han och börjar ta av sig.
När han är klar säger han:
”Så, NUU framme!”
Sedan springer han in i full fart till Sessan som redan hunnit att skrubba liten vovve i handfatet.

Det är väl för väl, tänker jag, att vovven är en låtsashund.