Resan dit hade tagit jäääättemånga timmar. Vi hade tagit rekordmånga pauser. Alltid var det någon som var kissig. Eller blev bebben skrikig. Är det inte alltid så, att vägen dit är längre än vägen hem?

Men fram kom vi. Alla utom en förstås. Prinsens lilla docka blev lämnad kvar på en rastplats. Den hade han under armen när vi gick ut ur bilen och på något sätt försvann den. Prinsen, han har alltid något under armarna. Vanligtvis två gosedjur. En under varje arm.
Jag köpte en ny docka åt honom när vi kom fram. Inte för att han egentligen saknade sin docka, utan för att jag såg den lämnade dockan framför mig hela tiden. Jag såg den ligga ensam och slängd  på någon lekplats med en tår i sitt öga. I affären såg jag en som nästan var på pricken lik. Jag var bara tvungen att köpa den. Låter knasigt, jag vet.

Stugorna på Lalandia är trevliga, tycker jag. Om man bortser från en livsfarlig trappa och en och annan myra på golvet. Som tur var fanns det säkerhetsgrind både upp och nere. Myrorna fick man stå ut med.
Nu hade vi hyrt en stuga som var något större än den vi bodde i förra året. Nu var vi ju en person till. Tänk vad som kan hända på ett år!

Sessan var först på plats i sitt och Prinsens rum på den lilla ovanvåningen. Upp med kudden och fram med leksaker, penna och ritblock. Prinsen blev förtjust i altanen och sprang ut och in. Jag ställde mig vid spisen för att laga lite köttbullar och mos. Efter att jag hade bankat ihjäl en och annan myra vill säga. Smakade utsökt med mat och vi åt som svultna vagrar.