Igår bakade jag kanelbullar. Trots att det just då var en hel del kalabalik här i huset fick jag in alla bullar i ugnen. Och det blev till och med fler än vad det stod. Jag tog det säkra före det osäkra och bakade efter ett gammalt hederligt recept som stod på baksidan av mjölpaketen. Med det receptet blir bullarna nästan alltid bra.

Barnen, som nästan alltid får vara med och baka fick inte vara med igår. Jag var så trött och ville bara få det överstökat. Kände inte alls för att ha med små fingrar i det hela.

Detta gjorde min lille treåring så arg. Han skulle bara vara med till varje pris och ville inte acceptera ett nej. Men till slut, efter en hel del skrik och övertalning gick han med på att följa med Sessan ut och sparka boll.
Helt plötsligt bara slutade han att skrika och sa: -” Okej då, mamma!” Och så tog han på sig sina skor och vandrade ut i trädgården.

Efteråt hade jag nästan dåligt samvete över att han inte fick hjälpa mig. Men samtidigt kan det ju vara nyttigt att lära sig att man inte alltid kan få vara med. Något man måste lära sig i alla sammanhang.

Efter uteleken var det gott att få komma in och äta nybakade kanelbullar med mjölk. Inte mycket slår den kombinationen.