På Expressen har Anna Svensson skrivit en debattartikel om hur hemskt det är att familjebloggarna hänger ut sina barn på nätet. Nu har det blossat upp en liten diskussion om det hela.
Anna Svensson tycker att Barnombudsmannen borde ta fram riktlinjer för vilken typ av material som det är ok att publicera på föräldrabloggar.
Jag blev tillfrågad att vara med i Studio Ett i P1, Sveriges Radio, och berätta om hur jag ser på mitt bloggande. Men jag tackade nej. Att prata i radio är nog inte riktigt min grej. Är rädd att få tunghäfta och inte hitta rätt ord. Men jag kan skriva, så det tänker jag göra.
Anna Svensson har en förmåga att i sin artikel nästan måla upp oss bloggande föräldrar till några brottslingar. Att vi fullkomligt fläker ut bilder på våra barn utan att tänka efter det minsta, bara för att själv få uppmärksamhet. Som om vi inte noga överväger vilka bilder och vilka historier som ska berättas. Nu kan jag bara tala för mig själv. Men jag fläker inte ut alla bilder på nätet. Jag sorterar noggrant ut vilka bilder jag lägger ut i min blogg. Jag skulle tex. aldrig någonsin lägga ut bilder på mina barn nakna. Och jag skriver långt ifrån om allt. Jag skulle aldrig skriva något förnedrande eller kränkande om mina barn, dessutom jag anpassar mig hela tiden till deras ålder. Jag går på min magkänsla.
Visst finns det risker. Det finns risker i allt man gör. Men är inte rädslan för pedofiler något överdriven?
Skulle vi helt vara på den säkra sidan skulle vi inte publicera bilder på barn varken i tidningar eller på nätet. Vem vet vem som läser tidningarna? Och alla barn som används i olika reklamsammanhang, i tv-program och dylikt?
Jag tror knappast att mina blogginlägg om mina barn skulle skada dem senare i livet. Istället ser jag det som en anteckningsbok om deras framsteg och utveckling. Hade jag inte haft bloggen hade jag aldrig haft så mycket nerskrivet, eftersom jag inte är typen som skriver dagbok och jag har ett minne som en gammal dörr. Nu kan vi gå tillbaka och läsa om dagar då de var nyfödda, om deras första leenden, de första stegen och om tankar jag som mamma hade både i soliga och regniga dagar. Jag tror inte att detta är något skadligt precis. Tänk om man själv hade ett sådant dokument om sina första år.
Det är skillnad, tycker jag, när man börjar få tonåringar eftersom det är en sådan känslig ålder. Att då blogga och lägga ut bilder om allt de gör eller säger kan däremot kännas tveksamt. Som förälder måste man ju hela tiden göra en avvägning. Och det gäller ju i allt. Det finns en skillnad mellan att vara personlig och privat.
När det gäller ungdomar och bilder tycker jag att Facebook känns betydligt mer riskabelt. Alla bilder som tonåringar lägger ut där, dels på sig själva men också på sina kompisar. Idag är det ju så lätt att knäppa en bild med sin mobil och sekunden senare finns den på nätet. De kanske inte alltid tänker efter före…
Jag älskar mina ungar och de är en så stor del av mitt liv att det vore ytterst konstigt om de inte fanns med i min blogg. Jag bloggar för att jag tycker det är roligt och för att vänner och släkt ska kunna följa med lite i vad som händer. Men det betyder inte att jag är en ansvarslös förälder som utnyttjar mina barn för eget intresse. Tro mig, jag har rannsakat mig själv när det gäller detta. Det finns säkert de föräldrar som utnyttjar sina barn på ett felaktigt sätt på sina bloggar, men man kan inte dra alla över en kam.
Hur ser ni andra föräldrar på detta? Hur tänker ni?
Nu ska jag lyssna på programmet i P1 som börjar klockan 17.30.
