Jag sitter med en liten sax i min hand. Ensam. Klipper ut bokstäver från en tidning. Det är nästan sommar. Det är varmt och grönt. Jag är 6 år och går i lekskolan. Jag är själv kvar i klassrummet. Ute sitter de andra barnen och äter sina matsäckar. Solen skiner och jag hör hur de är glada. Jag minns hur jag sitter där med skammen. Stolen känns hård, klassrummet ekar tomt och tårarna bränner bakom min ögonlock. Jag har varit olydig och sitter av mitt straff. Klippa ut bokstäver från en gammal tidning medan de andra får sitta ute i solen. Vad jag gjort kan jag inte minnas. Hur mycket jag än tänker tillbaka kan jag inte förstå vad jag kunde gjort som fick min fröken att straffa mig. Så.

Jag sitter och tittar ut på de andra som fikar. De äter sina mackor och dricker sin saft från gamla sirapsflaskor. Jag kan inte minnas om jag fick äta min mat eller om bar jag hem den igen orörd. Känslan av skam sitter fortfarande kvar någonstans inom mig. Känslan av att vara lämnad ensam kvar. Liten och övergiven. Jag minns hur jag klipper ut mina bokstäver fint. Noga. ”Du är så duktig på att klippa” hade fröken en gång sagt till mig. Det tänkte jag på, medan jag såg mig om i klassrummet. Såg alla tomma stolar. Jag var inte bara elak, jag kunde ju klippa fint också. Denna stund kändes som en evighet. Som om den aldrig skulle ta slut och högen med utklippta svartvita bokstäver bara växte.

På något sätt känns det som jag fortfarande sitter kvar. Där. I klassrummet. Sitter och tittar ut på alla andra som lever sina liv. På andra som vågar ta för sig och leva sina liv fullt ut. Ibland känns det som jag fortfarande är den där lilla flickan som blev lämnad. Som inte fick vara med. Rädd för omvärlden. Rädd för att inte vara omtyckt. Rädd för att leva. Rädd för att göra misstag.
Straffet borde vara över för längesedan. Jag behöver inte vara den där lilla flickan längre. Den som alltid känner sig ensam. Den som ingen förstår. Jag borde slita mig loss från den där stolen av skam och springa ut…och börja leva…