Jag ska skicka mina plastburkar till månen

När jag står och förbereder något i köket passar alltid en liten busprins på att tömma vissa skåp. Speciellt de skåp som han vet inte är så farligt om han tömmer. De där skåpen vars innehåll mamma bara blir lite arg om man kastar ut på golvet.
Det vill säga kaosskåpet med alla femhundraelva plastburkar och lock som av någon underlig anledning aldrig passar ihop med någon burkarna. Speciellt inte om man absolut behöver en trevlig liten burk till någon matrest. En matrest som man sedan kommer att glömma bort och hitta om ett par veckor, mysigt luden och väldoftande.

Dessa plastburkar i olika färger sprider busprinsen ut över hela köksgolvet, medan jag snällt försöker få honom att låta bli. För tro det eller ej, jag har faktiskt tröttnat på att plocka upp efter små röjare. Men han bara tittar på mig och flinar nöjt. Sedan börjar han på nästa. Det smala skåpet, brevid spisen, med skärbrädorna av vit plast i. De är spännande. Så spännande att man bara måste ta ut dem och lägga dem på rad på golvet och stampa lite på dem. Oj, så roligt.

Idag fick jag honom, hör och häpna, att plocka tillbaka dem in i skåpet igen. Nä, inte plastburkarna, bara de fyra skärbrädorna i olika storlekar. Sedan tröttnade han och gav sig på diskmaskinen som jag precis satt igång, full av skitiga tallrikar glas och nappflaskor. Men då. Då reagerade jag med hög stämma. Den skulle han minnsan inte få ge sig på och ställa om till något konstigt program. Jag fullkommligt flög bort till honom och tog bort hans fingrar från vreden, samtidigt som jag skrek ”NEEEJ! Inte diskmaskinen.”
Men han tittade bara på mig med en underlig blick, sedan gick han bort till plastburkskåpet igen och drog fram resten av burkarna. Burkarna på hylla nummer två. De av storlek mindre.

Varför har ni inga barnlås på dörrarna, tänker ni. Nä, för vi har inte hittat några som passar till våra gamla skåp från medeltiden. Eller nja, letat har vi kanske inte gjort så fasligt mycket.

Imorgon ska jag i alla fall slänga alla burkar en svart sopsäck och skicka till månen. Sedan får vi väl se hur kul det blir när en liten busprins får för sig att röja i mammas kaosskåp. En liten man med snopen blick får vi nog allt se.
Och en mamma som ler bakom diskbänken. I smyg.

Mohahahaha….

Det här inlägget postades i Barnen, Mamma/föräldraskap och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag ska skicka mina plastburkar till månen

  1. Johanna skriver:

    Hahah, jag kan ana en viss trötthet och ironi i detta inlägg 😉 Men jag förstår att det måste vara enerverande att gång på gång plocka upp sjuhundrafemtioelva burkar med opassande lock från golvet… andas, och ta en kopp kaffe 🙂

    Många kramar

  2. ingela skriver:

    Ja, hehe…mycket ironi och trötthet. 🙂

    Kram tillbaka fina Johanna!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *