Råttan har nästlat sig in i min skalle

Den där råttan vill inte lämna mig. Den har nästlat sig in i min skalle som en objuden gäst.

Vad jag än gör ser jag den framför mig. Öppnar jag ett skåp, en låda eller dörr så är jag skiträdd att jag ska finna ett stort råtthuvud som glor på mig.
Jag ser råttlortar i varje skrymslen och vrå. Jag lyssnar efter små ljud.

Jag vågar knappt öppna ett fönster för att vädra. Det finns alltid en liten otäck tanke som oroar. En tanke om att det ska välla in råttor på löpande band.

När jag går och lägger mig på kvällen måste jag lyfta på täcket för att se så att där inte finns några håriga små monster. Jag måste böja mig ner och titta under sängen. För man vet ju aldrig. För att sova tryggt måste jag ha koll. Koll på diverse objudna gäster. Bara tanken på att vakna upp tiden en morgon och mötas av en otäck liten best gör mig illamående.

Plötsligt känner jag mig som tre år igen. Tre år och rädd för monster under sängen. Fattas väl bara att jag måste sova med lampan tänd.

Märklig känsla.