Idag visas bilderna på tv:en. Gång på gång. Bilderna på Anjas skräckkrasch i gårdagens störtlopp. Jag tror aldrig jag har varit så nervös i hela mitt liv. Redan när Anja stod på start började mitt hjärta slå fort. Då tänkte jag; ”Jösses, jag klarar inte av att kolla på när hon åker.” Jag ville blunda. ”
Tänk om hon kraschar!”
Och då, några sekunder från mål, sekunder från en silverplats gör hon detta hopp. Ett hopp som får mitt hjärta att stanna. Jag kommer på mig själv hur jag bara skriker rakt ut.. ”Neeeej!”
Det såg så ruggigt hemskt ut och i någon minut var rädslan total. Jag märker hur tårarna börjar tränga ut geneom tårkanalerna.
Hela svergie höll andan. När hon ligger där på marken far tankarna genom huvudet.
”Lever hon? Har hon klarat sig?”
Och när hon sedan börjar röra sig och så småningom gå därifrån på egna ben, drar jag och antagligen hela världen en lättnadens suck. Nu tänker jag inte på någon medalj, utan är bara så glad och tacksam för att hon har klarat sig i ett fall där hon kunde ha mist livet.
Nu ser jag bilderna igen. Vi får se bilder på hennes familjs reaktion när hon störtar dessa 60 meter. När jag ser skräcken i deras ögon börjar jag gråta. Tänk vad som far igenom deras huvuden?
– Hon kunde ha slagit ihjäl sig. Så nära är det, säger pappa Anders Pärson.
Vilken rädsla! Och sedan….vilken lättnad!
Det är en otäck sport. Så mycket kan hända på dessa få minuter. Glädje och förväntan kan så snabbt vändas till rädsla och förfäran. Marginalerna är så hårfina.
Och nu, vem bryr sig om ett missat silver? Idag känner vi endast glädje över att Anja klarade sig oskadd.
Idag undrar alla om Anja ska stå i samma backe och fortsätta sin jakt på medaljer.
Frågan är, vågar jag titta?
