Ibland älskar man sina barn så mycket att det nästan gör ont…

Här är ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan på min blogg på aftonbladet…

”Jag vill ha mitt Pippi Långstrumptäcke inatt”, säger sessan med hes röst och hoppar fram och tillbaka i hallen. ”Jag ska se om jag hittar” svarar jag, och går fram till gardroben för att leta upp det. Ikväll är hon trött och lite krasslig. Hon är sådär hes att man nästan inte känner igen rösten. Det låter liksom inte likt sessan.

Långt inne i gardroben hittar jag påslakanet med Pippi på och jag går in till sessan. Hon har redan börjat med att bädda upp det gamla. ”Var är min Pippi-docka?” ropar hon medan hon hoppar i sängen. ”Du får leta, svarar jag medan jag drar upp täcket från golvet.” Till sist hittar hon sin docka lagom till att jag har bäddat sängen färdigt. ”Åh vad skönt med nytt och rent täcke”, säger sessan medan hon kryper ner i sängen.

Nu ligger hon där med Pippi bredvid sig. Jag sätter mig på sängkanten och stryker hennes panna och hennes ljusa hår. Det slår mig nu hur stor hon har blivit.  Med raketfart har hon vuxit och blivit hur lång som helst. ”Min mamma”, säger hon och tar min hand. Hon tittar på mig med ögon som bara hon kan.

Ibland älskar man sina barn så mycket att det nästan gör ont. Ikväll gjorde det ont, fast på ett härligt sätt förstås. Nu får jag sitta där med henne och läsa saga, be aftonbön, hämta vatten och stoppa om henne och hämta vatten en gång till. Vatten är viktigt, det får man aldrig glömma på kvällen tycker sessan.

Nu är hon sex år och har hela livet framför sig. Snart är hon stor och godnattsagor är ett minne blott. Ett minne som både hon och vi kommer att komma ihåg så länge vi lever. För det är något speciellt med den där stunden man har på kvällen.

När jag reser mig upp för att släcka lampan viskar sessan med sin hesa barnaröst: ”Jag älskar dig mamma!” ”Jag älskar dig också min lilla gumma”, viskar jag tillbaka och klappar henne på kinden. Aldrig kan man bli mätt på de tre orden!
Jag vinkar, säger ”God natt” och lämnar dörren på glänt, för så ska det vara…

Det här inlägget postades i Barnen, Familj. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *