När vi kom hem stod huset troget kvar och väntade på oss. Katten var också kvar. Han hade förövrigt själv försett sig med mat genom att ha attackerat påsen med torrfoder. Nu låg han mätt och belåten och päste under bordet i uterummet.
Utanför, på trädäcket, låg en främmande katt och solade sig. En katt som vi inte ser särskilt ofta. Han är gråspräcklig och hans ena öra hänger på trekvart. När han fick syn på mig så flög han upp på planket och ner på andra sidan. Jag har då aldrig sett en katt hoppa upp så kvickt. Han såg närmast chockad ut, nästan som om han hade sett ett spöke. Han hade nog inte räknat med att vi skulle komma hem just då.
Blommorna som vi hade ställt under tak på grund av det kraftiga skyfallet, såg lite ledsna ut, men repade sig snart när de fått lite vatten. Tänk vad man kan tröttna på just vatten när det regnar, men ändå är man så otroligt beroende av just det.
I växthuset har vi fått hyresgäster. Det märkte jag inte förrän jag hade hela arga myrstacken krypandes på min bara fot och halvägs upp under byxorna. Min fot var svart!
Då blev fart på mig. Jag sprang ut på gräsmattan, medan jag vilt fäktade med armarna och försökte slå bort myrorna från benen. Det såg nog inte klokt ut… Nu kände jag mig nästan som katten med örat på trekvart. Lika rädd som han blev för spöket (mig) blev jag för några små, små svarta varelser. Jag gillar inte myror, och de gillar tydligen inte mig heller, eftersom de skickade en hel krigsarme efter mig.. Jag som bara ville norpa en ynka liten körsbärstomat!
Det känns fortfarande som om jag har myror innanför brallorna… Bara tanken gör att det kliar överallt…
Ja, det var ju en intressant läsning om den glömska familjen.
Det där med myrorna låter inte roligt. Jag hade nog gjort precis samma som du, fast jag hade kanske gett ljud ifrån mig också.