Jag svävade på små stolta mammamoln…


Sessan har krupit ner i sin säng. Jag sitter bredvid på golvet nersjunken i den ljusblå saccosäcken.

Det är tid för godnattsaga och sessan kommer på att hon har lånat en ny bok på skolans bibliotek. Raskt hoppar hon upp ur sängen och knallar ut till sin skolväska i hallen och tar fram ”Mamma Mu gungar”.

”Jag kan ju läsa den för dig mamma” säger hon och lyser med hela ansiktet medan hon kryper ner i under täcket igen. Hon öppnar boken och börjar genast läsa.

På golvet sitter jag och lyssnar. Jag är så imponerad av hur bra hon läser. Det är nästan som om hon aldrig har gjort något annat. Orden kommer ju nästan som ett rinnande vatten. Hon är så stor nu min lilla tjej. Så stor att det helt plötsligt är hon som läser godnattsaga för sin mamma istället för tvärtom. När blev mitt lilla flickebarn så stort?

 

Efter ett tag stannar hon upp. ”Visst är jag duktig på att läsa mamma?” frågar hon och ler stort bakom boken. ”Ja, du är ju helt fantastiskt duktig!” svarar jag och känner hur jag nästan svävar på små moln som en stolt mamma.

”Man kan ju inte tro att du bara har gått ett halvt år i ettan och inte har du fyllt sju år ännu. Du läser ju som en trea, minst!” fortsätter jag.

”Jaja, men nu får du vara tyst mamma så jag kan fortsätta” avbryter sessan mig. Och så återgår hon till sin läsning om hur Mamma Mu gungar, och jag återgår till att sväva på små stolta mammamoln…

Det här inlägget postades i Barnen, Mamma/föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *