Sommaren…

Läste Marcus Birros senaste krönika. Fastnade för ett stycke om sommaren som var så vackert…

”Sommaren är en välsignelse. Det gör inte ont att ta emot den. Man kan sitta med sitt ansikte, öppet som en bok, mot de ljumma vindarna, saltstänket från havet, solen som ett mynt för oss alla, fattiga som rika.

Sommaren är solidarisk. Den är lika för oss alla. Sommaren är ett syskon när alla andra flyr. När ingen ringer längre. När tillvaron sluter sig som en ond hand över ditt liv, finns allt det här jubeltokigt underbara precis och bokstavligen runt hörnet. När vi gör oss av med allt tungt och meningslöst är livet som värdigast.

Just nu, denna onsdag, och kanske några dagar till, står Sverige på randen av fulländning. Man kan höra växtligheten prassla under fötterna i gräset. Man kan se hur allt det gröna skummar ur träden som ur gamla buteljer. Man kan känna himlen strama sig mjölkvit över taken.
Det finns ingen skatt eller avgifter på att gå ut tidigt en morgon och luta sin gamla rygg mot ett träd och sedan bara låta åren, minnena, sorgerna och tårarna, lämna kroppen i samma takt som den gula solen rör sig över den blå himlen.
Skogen, åkrarna, fälten och stugorna. Det är Sverige det, ett land av bönder.”

Hämtat från Marcus Birros senaste krönika ”Sverige står på randen av fulländning”

Det här inlägget postades i Blandat, Tro/Tänkvärt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sommaren…

  1. Kimmie skriver:

    Åh, så fint!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *