Befogad oro

Innan Sessan skulle sova igår kväll, sa hon till mig med lidelsefull blick: ”Undra hur du ska klara det inatt mamma när pappa inte är hemma?”
Och hennes oro och undran var befogad. Natten till idag är inget jag just nu vill tänka på. Natten blev kaos. Varken Prinsen eller Lillprinsen sov vidare bra. Prinsen vaknade flera gånger. Var kissenödig och drömmande. Skrek och hade sig.

Lillprinsen sov hos mig, men sov oroligt. Mitt i natten började han skrika och skulle klättra av sängen. Ville till pappa, men till hans besvikelse var ju inte pappa där. Jag var så trött att jag inte visste vad jag skulle ta mig till med honom. Tänkte att nu slår det snart över för mig. Knäppa tankar for genom huvudet. Men som tur var lugnade han ner sig efter ett tag, när han förstod att pappa inte var hemma. Förstår inte varför han är så extremt pappig?

Flera gånger fick jag springa mellan Prinsens rum och min säng. Som värsta guttaperkabollen. Upp och ner. Fram och tillbaka. Och hela tiden var jag rädd att de skulle vakna samtidigt. Man förstår att det är bäst att vara två när man har barn. Speciellt med barn som aldrig sover.

På morgonen sov jag och Lillprinsen som stockar. Vaknade 06.45 av att det var liv utanför. Sessan var som vanligt uppstigen. Hon satt i soffan och åt sin macka, eller ja, i morse vart det ingen macka, utan en överbliven pannkaka från kvällsmaten. Mumsigt, tyckte hon.

Prinsen hade också vaknat. Han drev som vanligt Sessan till vansinne då han satt och gjorde konstiga ljud när hon ville ha tyst. Så är det varje morgon. De är som hund och katt på morgonen. Så där lagom med syskonkärlek ni vet..

Jag hasade mig upp ur sängen för att säga hejdå till Sessan, gjorde välling och plockade fram frukost till prinsen. Hade enorm huvudvärk och satt med gråten i halsen vid köksbordet. Ungarna var vilda och jag kände inte alls att jag hade något tålamod, utan var sur som en gammal trasa.
Usch… jag fick ringa efter förstärkning. Någon timme senare var mamma och pappa här. Så himla skönt att få lite hjälp. Jag kunde ta igen lite sömn och de sköte om barnen. Har världens bästa mamma och pappa. Tack till er för idag!

Medan jag har suttit här och skrivit detta, alldeles för långa klagoinlägg, har Prinsen pratat i sömnen flera gånger. Senaste gången grät han och jag gick in till honom. Då tittade han på mig med tom blick och sa: ”Gräset är grönt!” Sedan vände han på sig och sov vidare.

Hihi…han är väl för gó. Killen drömmer om gräs. Jag fick mig ett gott skratt och blev påmind om varför man har barn. De ger en så mycket glädje trots att det är jobbigt att vara mamma ibland. Speciellt när sömnbristen gör sig påmind.

Älskar mina små sötnosar. Nu ska krypa ner i min säng som gapar tomt, och hoppas på en bättre natt inatt.

Nattinatti..

Det här inlägget postades i Barnen, Familj, Mamma/föräldraskap och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Befogad oro

  1. Hoppas verkligen att ni fått en bra natt!! det förtjänar du! kram

  2. Johanna skriver:

    Jag hoppas trenden vänder för dig och att du kan få lite välförtjänt sömn nu!

    Kram

  3. sara skriver:

    Man är ingen normal människa när man inte får sova. Hur ska det gå för mig när vi får barn. Kommer bara ihåg när katten var liten och vi inte fick sova en natt….jag trodde jag skulle hamna på psyket…:/ Men det är ju de där små glädjestunderna som lyfter allt. Ett leende, en kram gör att man orkar med allt en gång till. Märkligt det där med barn och hur de gör med en. Du får drömma om när de kommer till tonåren och de aldrig vill vakna…:)

  4. ingela skriver:

    Tack Sara och Johanna!

    Sara, Sömn är ju livsviktigt, men man klarar mer än man tror, fast man inte riktigt kan se det när man är mitt i det..
    Ni kanske får barn som sover mycket bättre än våra har gjort! 🙂
    Ja, tänk, sen får man dra upp dem när de är i tonåren..tjata och tjata.. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *